För övrigt så är jag riktigt jävla sur. Usch är så sjukt trött på allting som kretsar kring sport. Det är såklart jättekul att spela basket, I love it! Men all fokus här är på sport. Både från min värdfamiljs sida och skolans sida. Ibland har jag bara lust att skrika håll käften och säga åt dom att dom inte behöver vara så jävla seriösa, världen går inte under. Ursäkta mitt språk, men det är så påfrestande ibland. Jag kommer från sverige där vi gör lite som vi vill när vi känner för't. Här är det riktigt illa att missa en träning och spelar du inte en match är du en svikare, typ. Idag började jag gråta efter matchen för att allting har en sådan dubbelmoral och det är en massa annat runt omkring som är påfrestande och lite jobbigt bara. Killar, vänner, high school, värdfamiljen. Min coach sa till mig förra veckan att jag gjorde jättebra ifrån mig och att om alla utvecklades lika fort som mig skulle hela laget vara jättebra. Men sen när det väl kommer till matcherna får jag bara spela 1-3 minuter. Varför ska jag då träna 5 av 7 dagar om jag inte får spela? Och det är inte så att jag kan bli bättre om jag inte får en chans. Jag sa till min coach i pausen idag att jag gärna ville spela 2nd half (efter att ha spelat 2 min 1st half) och han svarade jaa, jo om allting går som det ska så ska du nog kunna spela. Låter han mig spela? Nej. Andi och jag spelar på samma position och hon grät ute på planen men sätter han in mig? Nej. Han säger istället bara: jo jag vet att hon gråter. Usch fy blä, är så jävla arg. Och killar är så efterblivna att jag vill spy. Imorgon går jag under jorden, vi hörs igen på torsdag eller fredag.